Var till Neurologmottagningen på Falu Lasarett imorse, träffade min läkare vilket gick bra. Tog prover på vårdcentralen för ett tag sen för att kolla hur mkt av min epilepsi-medicin som kommer ut i blodet, så det är rätt mängd. Tyvärr hade jag tagit fel prover för det var fel på remissen, typiskt. Alltså måste jag ta nya prover. Gillar läkaren, tycker hon är bra. Naturligtvis så har hon fyllt 65 och jobbar bara halvtid så hon visste inte om hon är kvar när jag ska dit nästa gång.

Nu har jag gått hemma i 2½ år. Hur tror ni det känns? Det känns inte alls kul. Känns som jag ska kvävas snart. Jag står inte ut längre. Psykiatrin vill inte hjälpa mig, försäkringskassan jobbar lika sakta som en snigel, om inte långsammare. Samtalsbyrån har heller inte tid för mig. Vad ska jag göra? Vart ska jag ta vägen?
Visst, jag mår bättre nu än på länge men jag har mina dagar då allt verkligen känns pest, då jag knappt tar mig ur sängen och att duscha känns jobbigt. Så ska vissa personer tjata, pressa och trycka på om att jag ska börja jobba. Klart jag vill jobba! Träffa folk, göra något vettigt, känna sig behövd, få pengar så man kan leva och inte bara överleva!

Jag önskar att jag hade ett syskon, ett riktigt som man har kontakt med. Hälsar på, fikar med, ringer, pratar med.. Jag har ju en bror men när vi ses pratar vi knappt med varann. Tror vi sa 2 meningar till varann sist vi sågs. Tro mig, jag har försökt få till en bättre kontakt men det går inte. Verkar som han inte vill. Visst, det skiljer 7 år mellan oss men SÅ många år är det ju faktiskt inte och när man passerat tonåren så betyder ju 7 år ingenting.
Saknar dig M!

Var till D´s föräldrar idag. För en gångs skull var hans (riktiga) bror Andreas där.
Var sen förbi RUS, efter det blev det minigolf i Mellsta. Rätt skoj.