Blev utgång igår ändå. Var först hemma hos Sofies pojkvän Jonas på Hagalund. Vi spelade lite Buzz, kollade Youtube och sånt. Men youtube ska man fan inte kolla på när man förfestar!! En oskriven lag ffs :P
Såg i och för sig "Human Tetris" men ändå :D
Blev bara jag, Bettan & Anders som gick ner till stan och vi var inte på stan förrän efter 1 så det blev da Skrubb.

Idag var vi till Kupolen en stund. Daniel köpte Silent Hill & jag en till Singstar skiva :)
Så jag har sjungit en hel del idag. Och någon låt gick riktigt bra, blev "Wannabe" så nu håller jag på att bli värsta divan. Jag bara varnar!

Var hem till pappa & Marita idag. Fick se kort på hur bilen dom krockade mot såg ut efter olyckan. Shit! Hur den såg ut.. oj oj oj. Men tur att det gick så pass bra som det gjorde ändå. Dom hade ju kunnat flugit rakt över bilen eller nåt.

Bettan & Sofie var hit och fikade idag. Väldigt trevligt =)

Nu är det flera dagar sen jag vägde mig och idag har jag inte gått någon promenad. Igår blev det över en timmes promenad dock..

Skickade ett sms till en kompis idag om att vi måste ses snart för att det var så längesen. Fick då till svar att hon inte kan ses, att hon jobbar för mkt & är trött. Jag vet att det är mycket att göra i livet och speciellt när man har jobb. Men det känns lite (eller ganska mkt) som att hon väljer bort mig och väljer hellre sin pojkvän. Att stadga sig, känns sig älskad och allt det där vill nog alla människor. Men ändå.. är inte vänner också viktiga? Det är inte det lättaste att få allt att klaffa och få alla nöjda alla gånger. Men det finns folk (vänner?) jag önskar kunde höra av sig mer. Vänner växer inte på träd. Och jag ska bli hårdare tror jag, även om det är svårt. Men jag tänker minsann inte stå där och vänta på någon. Tänker heller inte vara en sådan som finns där när det passar henne när hon inte finns där för mig.
Och vissa gånger kan man väl göra saker ihop, ett helt gäng? Hon kan ju t.ex ta med sin pojkvän.

En person sa igår att hon tycker att jag ska vara försiktig med att umgås och så med andra som är sjuka och mår dåligt. Det där är jättesvårt. Ett tag var jag inne en del på sidor för psykiskt sjuka för att stötta, säga att man kan må bättre, att dom ska kämpa o.sv o.sv men sen kände jag att jag helt enkelt inte orkar. För det är så lätt att man dras ner i helvetet då och dras ner i de sjukas värld. Det är absolut inget jag vill. Jag är inte framme än, jag har inte gått i mål så att säga. Men jag har i alla fall kommit långt. Och jag vill inte sumpa allt nu.
Jag vill inte förlora eller lämna de vänner jag har som fortfarande befinner sig i helvetet. Men tyvärr måste jag ibland dra en gräns. Det är inte för att såra någon utan för att jag måste rädda mig själv.
Jag vill så gärna hjälpa andra som mår dåligt, speciellt mina vänner. Men när man själv fortfarande får kämpa är det inte så lätt och jag har inte hur mkt ork som helst. Jag är heller ingen psykolog, psykiater eller liknande.
Men så gott det går ska jag finnas vid mina vänners sida och stå där och heja.
Blev själv dumpad av en vän för något år sedan då hon blivit att må mycket bättre. Hon klarade inte av att jag mådde så dåligt som jag gjorde, hon var så rädd för att falla och det skulle i så fall kännas som att hon svek alla hennes närståenden om hon föll.. så hon sa till slut rakt ut att det inte gick att vi hade kontakt. Jag blev SÅ besviken & grät en del. Men jag kan ju också förstå henne, nu efteråt. För vem vill backa, falla och sedan få börja om?

Kom att tänka på en sak för ett tag sen; undrar hur många gånger psykiatrin vill "ta på sig" att en patient mår bättre. Det mesta av jobbet man gör för att man ska må bättre gör man själv. Och när läkaren frågade mig vad som fått mig att må så pass bra som jag gör visste jag inte vad jag skulle svara. För jag vet ju faktiskt inte det. Borde dock ha sagt "ja, inte är det tack vara psyk i alla fall.." för det är det då rakt inte!

För att man ska kunna vända och börja vandra mot livet tror jag att man oftast måste komma till en insikt att man vill leva och att man vill må bra. Den instikten kom jag till förra året. Jag tror det var efter sista överdosen (september) som jag ville må bra men tvekade om livet. Jag var rädd för livet och visste inte om jag kunde lita på folk som sa att jag kommer att må bra. Vid årsskiftet hände något. Jag vet inte vad, men det var som att hela mitt liv förändrades. Och jag kände Nu ska mitt liv börja, jag ska leva!
Nu vet jag ju så klart att man inte blir fri från ångest över en natt eller "bara så där" och hjärnspöken flyr en inte bara för att man tycker att dom ska försvinna. Men ger man sig fan på det så nog ta mig fan också!

...virrar bara till det hela & allt blir snurrigt. Irrat in mig själv i något jag inte kan ta mig ur tror jag..