Jag skriker efter hjälp!
Hjälpen jag får.. ny medicin, mer medicin, högre dos.
Hur länge ska jag orka? Vad har jag att kämpa för? Har jag nåt att komma tillbaka till?
Livet, det riktiga livet kanke. Jag vet inte hur det är att leva normalt, jag minns inte.

Gick förbi vid Therese igår. En del folk ute på balkongen. Dom hade ju fest. Hade jag vart normal hade jag också kunnat varit där. Jag hade kunnat suttit där bland alla andra med en cider i handen och ett leende på läpparna.
Sen ringde Bettan. Hade kunnat varit med henne, påväg till Bolanche. Dans, skratt och massa prat med vänner. Om jag ändå vore som alla andra...

Välkommen till min nya blogg!